Jag heter Carolin Forsberg. Fotograferat har jag gjort så länge jag kan minnas. Min första kamera fick jag av min farmor när jag var tio år. Det var en brun pocketkamera med manuell framdragning och kubblixt. Inte direkt high-tec. Alla bilder blev suddiga. Min andra kamera var en mintgrön 80-talare. Fortfarande en pocketkamera med manuell framdragning. Bilderna blev inte lika suddiga längre. Den hade jag länge. Tills jag bestämde mig för att satsa lite och sommarjobbade hela sommaren lång. Resultatet av min satsning blev en analog Canon systemkamera när jag var femton. Den kameran hängde med i nästan tjugo år. Fotograferandet var inte så högprioriterat under ett antal år men tog fart igen när den digitala världen öppnade sig. Tack vare en underbar vän har fotograferandet återigen fått hög prioritet i mitt liv och numer är min följeslagare i livet en digital systemkamera i semiproffsklassen kallad Canon 50d. Själv kallar jag henne Lillasyster, sedan den dagen min son uttryckte att han plötsligt faktiskt inte var yngst i familjen längre.
De objektiv som jag använder är ett zoomobjektiv med macro-funktion som har brännvidden 17-70 mm, det använder jag gärna till mina närbilder. Till kyrkbilder och porträtt använder jag helst mitt favoritobjektiv, Canons 50 mm/1,8 men även ett 20 mm/1,8. Vid porträttfotograferingar alternerar jag oftast mellan mitt 70-200 mm/2,8 teleobjektiv och mitt 50 mm/1,8. I övrigt är stativet en oumbärlig vän. Det ger skarpa bilder och gör så att jag kan använda en reflexskärm om ljuset inte riktigt faller som jag vill. Något som jag har svårare för är blixten. Jag föredrar att jobba med det naturliga ljuset eftersom jag tycker det blir vackrast så… Det är också kärleken till det naturliga ljuset som gör att jag endast jobbar ”on location” och därmed inte har någon studio.
Nog om tekniken, det är ju faktiskt inte det som är det viktigaste när man tar en bild. Det viktiga är känslan man lyckas förmedla. För att hitta känslan i en bild jobbar jag i reportageform vilket innebär att jag helst tar naturliga, icke-arrangerade bilder. I praktiken betyder det att jag gärna håller mig i bakgrunden och fångar ögonblick hellre än ”tar ett porträtt”.
Naturligtvis blir det även lite mer arrangerade bilder under t.ex. en bröllopsfotografering men de flesta av bilderna bildar tillsammans berättelsen om ett bröllop, fyllt av små, viktiga ögonblick. Från förberedelserna till avslutet. Genom att vara med från början skapar jag en relation med den jag fotograferar vilket gör att de lättare känner sig avslappnade framför kameran. När jag fotograferar barn gäller samma sak, att först låta dem bekanta sig med mig och kameran och sedan fånga dem i deras lek istället för uppallade mot en kista eller liggandes på en fårskinnsfäll…
foto: www.saramartens.com